Jag stirrade på det brittiska pojkbandet, självaste One Direction satt i min soffa, i mitt hus och jag hade ingen aning om varför.
"H-Hi" lyckades jag blygt stamma fram.
"I'm Louis, this is Liam, Harry, Niall and Zayn" sa den brunahåriga pojken och log stort åt mig medan han pekade på de andra killarna "I assume you are Analeigh"
Jag nickade sakta, kollade ner på mina fötter och knäppte händerna bakom min rygg. Mamma var knappast förvånad över mitt beteende, hon var van med att jag var tystlåten och blyg. När hon brukade ha sina kollegor eller andra vänner här hemma, så brukade jag låsa in mig på mitt rum.
"So, coffee, tea anyone?" sa mamma och ställde sig upp.
"I would be delighted for some tea, miss" sa killen som hette Louis och de andra instämde.
"Please, call me Martha" sa mamma smickrat och gick ut i köket för att starta vattenkokaren.
Mannen med det bakåtslickade håret gestikulerade åt mig att sätta mig ner och jag lydde, jag övertog den nu lediga fåtöljen som min mamma precis hade lämnat efter sig.
Mannen sträckte fram sin hand och jag tog den försiktigt, han skakade den hårt.
"I'm Mr. Stanley, the one who arranged this competition-"
"Wait, what competition?" frågade jag förvirrat och tittade oförstående på honom.
Mr. Stanley gav mig en lika vilsen blick, han sneglade sedan på killarna för att sedan lägga ögonen på mig igen.
"You don't know?" sa den krullhåriga pojken och jag vände mig emot honom.
Jag skakade på huvudet, alla rynkade ögonbrynen åt mig-
"You won the contest of being coached by a band or artist for 50 days" sa han som hette Liam och lutade sig fram i soffan "After the 50 days you'll be preforming at one of our concerts and then be coming on our worldtour"
"But...I haven't send in something- wait, did you say...preforming?" avbröt jag mig och stirrade skräckslaget på honom, han nickade seriöst.
Jag ställde mig snabbt upp och började nervöst fumla med fingrarna, jag slöt ögonen och skakade på huvudet.
"No...no, I-I can't...do that" sa jag och vandrade oroligt fram och tillbaka i rummet.
Mamma kom in i rummet och jag kunde föreställa mig hur hennes leende försvann från hennes ansikte, jag kände hennes armar läggas om mig.
"Analeigh, what's wrong?" hennes röst skrek av oro, jag öppnade ögonen långsamt.
Jag klev ur hennes famn och började min oroliga vandring i cirklar igen, med ena handen emot pannan.
"This must be a mistake, I haven't joined any contest of any sort, you're at the wrong house-"
"No, this is the right one, according to the address" sa Mr. Stanley och räckte över ett papper till mig.
Jag slet bort det från hans hand och läste igenom det snabbt, mycket riktigt, våran adress var skrivet, svart på vitt. Jag tittade oförstående på dem, lät min blick lägga sig på en och en. När mina ögon hade tagit sig till min mamma så såg jag henne undvika dem, som om hon hade något att berätta.
"Mom, what is it?" sa jag misstänksamt med en underton av irritation.
Hon sneglade på mig och suckade stort efter ett par sekunder, sedan så tog hon fram en DVD-skiva som hon hade gömt bakom ryggen, satte in den i DVD-spelaren och tröck sedan på PLAY på TV-dosan.
Min vita trädörr uppenbarade sig på skärmen och jag stirrade på TV:n med rynkade ögonbryn, min mammas hand lade sig på dörrhandtaget och hon öppnade den försiktigt.
En melodi från min gitarr hördes plötsligt och min röst fyllde vardagsrummet, jag stirrade storögt på skärmen.

Oh Lover, hold on
'till I come back again
For these arms are growin' tired,
And my tales are wearing thin
If you're patient I will surprise,
When you wake up i'll have come
All the angerwill settle down

And we'll go do all the things we should have done 

Jag slog av TV:n och utan en blick så gick jag ut från vardagsrummet med en brinnande röd färg på kinderna och var glad att inte behövt ta av mig mina skor, för jag stormade ut genom ytterdörren och började gå ner för gatan.
"Analeigh!" hörde jag en av killarna ropa efter mig och jag stannade upp för att vända mig om.
Den blonda pojken med namnet Niall sprang efter mig, andfådd så stannade han bredvid mig och såg mig i ögonen. Han var 1 ½ huvud längre än mig och på närmare håll så kunde jag se hur klarblåa hans ögon var, det var svårt att sluta stirra på dem.
"W-what?" stammade jag blygt och försökte släppa hans blick för att kolla ner på mina skor.
"You should really take this chance, your voice is amazing and it deserves to be heard" sa han och kollade vädjande på mig.
Jag bet mig i läppen och vek undan blicken.
Nej, jag kunde inte, jag skulle inte, jag vill inte!
"Okay" sa jag tyst och kollade upp på honom bakom en rad långa ögonfransar.
Han log stort och tog tag i min hand för att leda mig tillbaka till huset, jag följde klumpigt efter.
"When do we start?" frågade jag nyfiket.
"Today"