50 Days From Success - C2 [Day1]
Jag stirrade på det brittiska pojkbandet, självaste One Direction satt i min soffa, i mitt hus och jag hade ingen aning om varför.
"H-Hi" lyckades jag blygt stamma fram.
"I'm Louis, this is Liam, Harry, Niall and Zayn" sa den brunahåriga pojken och log stort åt mig medan han pekade på de andra killarna "I assume you are Analeigh"
Jag nickade sakta, kollade ner på mina fötter och knäppte händerna bakom min rygg. Mamma var knappast förvånad över mitt beteende, hon var van med att jag var tystlåten och blyg. När hon brukade ha sina kollegor eller andra vänner här hemma, så brukade jag låsa in mig på mitt rum.
"So, coffee, tea anyone?" sa mamma och ställde sig upp.
"I would be delighted for some tea, miss" sa killen som hette Louis och de andra instämde.
"Please, call me Martha" sa mamma smickrat och gick ut i köket för att starta vattenkokaren.
Mannen med det bakåtslickade håret gestikulerade åt mig att sätta mig ner och jag lydde, jag övertog den nu lediga fåtöljen som min mamma precis hade lämnat efter sig.
Mannen sträckte fram sin hand och jag tog den försiktigt, han skakade den hårt.
"I'm Mr. Stanley, the one who arranged this competition-"
"Wait, what competition?" frågade jag förvirrat och tittade oförstående på honom.
Mr. Stanley gav mig en lika vilsen blick, han sneglade sedan på killarna för att sedan lägga ögonen på mig igen.
"You don't know?" sa den krullhåriga pojken och jag vände mig emot honom.
Jag skakade på huvudet, alla rynkade ögonbrynen åt mig-
"You won the contest of being coached by a band or artist for 50 days" sa han som hette Liam och lutade sig fram i soffan "After the 50 days you'll be preforming at one of our concerts and then be coming on our worldtour"
"But...I haven't send in something- wait, did you say...preforming?" avbröt jag mig och stirrade skräckslaget på honom, han nickade seriöst.
Jag ställde mig snabbt upp och började nervöst fumla med fingrarna, jag slöt ögonen och skakade på huvudet.
"No...no, I-I can't...do that" sa jag och vandrade oroligt fram och tillbaka i rummet.
Mamma kom in i rummet och jag kunde föreställa mig hur hennes leende försvann från hennes ansikte, jag kände hennes armar läggas om mig.
"Analeigh, what's wrong?" hennes röst skrek av oro, jag öppnade ögonen långsamt.
Jag klev ur hennes famn och började min oroliga vandring i cirklar igen, med ena handen emot pannan.
"This must be a mistake, I haven't joined any contest of any sort, you're at the wrong house-"
"No, this is the right one, according to the address" sa Mr. Stanley och räckte över ett papper till mig.
Jag slet bort det från hans hand och läste igenom det snabbt, mycket riktigt, våran adress var skrivet, svart på vitt. Jag tittade oförstående på dem, lät min blick lägga sig på en och en. När mina ögon hade tagit sig till min mamma så såg jag henne undvika dem, som om hon hade något att berätta.
"Mom, what is it?" sa jag misstänksamt med en underton av irritation.
Hon sneglade på mig och suckade stort efter ett par sekunder, sedan så tog hon fram en DVD-skiva som hon hade gömt bakom ryggen, satte in den i DVD-spelaren och tröck sedan på PLAY på TV-dosan.
Min vita trädörr uppenbarade sig på skärmen och jag stirrade på TV:n med rynkade ögonbryn, min mammas hand lade sig på dörrhandtaget och hon öppnade den försiktigt.
En melodi från min gitarr hördes plötsligt och min röst fyllde vardagsrummet, jag stirrade storögt på skärmen.
Oh Lover, hold on
'till I come back again
For these arms are growin' tired,
And my tales are wearing thin
If you're patient I will surprise,
When you wake up i'll have come
All the angerwill settle down
And we'll go do all the things we should have done
Jag slog av TV:n och utan en blick så gick jag ut från vardagsrummet med en brinnande röd färg på kinderna och var glad att inte behövt ta av mig mina skor, för jag stormade ut genom ytterdörren och började gå ner för gatan.
"Analeigh!" hörde jag en av killarna ropa efter mig och jag stannade upp för att vända mig om.
Den blonda pojken med namnet Niall sprang efter mig, andfådd så stannade han bredvid mig och såg mig i ögonen. Han var 1 ½ huvud längre än mig och på närmare håll så kunde jag se hur klarblåa hans ögon var, det var svårt att sluta stirra på dem.
"W-what?" stammade jag blygt och försökte släppa hans blick för att kolla ner på mina skor.
"You should really take this chance, your voice is amazing and it deserves to be heard" sa han och kollade vädjande på mig.
Jag bet mig i läppen och vek undan blicken.
Nej, jag kunde inte, jag skulle inte, jag vill inte!
"Okay" sa jag tyst och kollade upp på honom bakom en rad långa ögonfransar.
Han log stort och tog tag i min hand för att leda mig tillbaka till huset, jag följde klumpigt efter.
"When do we start?" frågade jag nyfiket.
"Today"
50 Days From Success - C1 [Day1]
50 Days From Success - Day 1 [Analeigh's POV]
Jag beskådade från skolans utomhusläktare när cheerleaderna tränade på sitt program som skulle användas till nästa match, en suck slant ur mig och återgick till min matte.
"Analeigh!"
Jag tittade snabbt när jag hörde mitt namn ropas ut och jag kollade runt efter vem som hade tilltalat mig. Gwen, min bästa vän sen sjätte klass, sprang uppför läktarens ståltrappor och för varje steg hon tog så bultade det och ekade högt.
"Analeigh!" skrek hon igen och föll andlöst ner på plaststolen bredvid mig.
"What the...- what's wrong with you Gwen?" sa jag skeptiskt och höjde på ena ögonbrynet samtidigt.
Det var bara Gwen som kunde få mig att bli mig själv, med andra var jag en helt annan person. Enda gången jag som jag var med Gwen och var mitt tysta och blyga jag var när vi var i skolan, när någon stod nära eller om det fanns många personer omkring.
"I-I just...heard that Samuel Gold is single now" sa hon mellan sina djupa andetag.
Jag kunde föreställa mig hur mina ögon blev stora som tallrikar, jag som så länge hade suktat efter Samuel men hans flickvän, cheerleading ledaren Cathy McByron stod i vägen.
Jag skakade bort tankarna och smällde hårt igen matteboken, stoppade ner den i axelväskan och slängde den över min ena skuldra. Gwen tittade förvirrat på mig och stampade klumpigt efter mig när jag oberört gick emot parkeringen för att ta mig till min bil, hon försökte hålla samma tempo med hade det oerhört svårt.
"Analeigh, aren't you happy?" frågade hon och syftade på min olyckliga förälskelse på den ack så populära pojken.
Jag hade bara ögonen på mitt fordon och valde att ignorera Gwen, mina kinder blev heta och röda från rodnaden som steg upp i mitt ansikte.
Lättnaden över att vara framme sköljde över mig och jag drog snabbt upp bilnycklarna från ytterfacket på min väska och låste upp den snabbt, jag satte mig ner i förarsätet och nickade åt Gwen att placera sig bredvid mig.
"Close the door" sa jag utan att kasta en blick på henne.
"But, we can't go" sa hon med ett obetänkt snett leende "We're meant to stay to watch the pep rally"
Jag suckade och dunkade pannan i ratten, jag hade inte alls lust att vara fast i ett hav av folk och känna mig liten och hjälplös.
"I don't want to stay and I know that I can't be together with Samuel because I won't be able to talk to him" sa jag samtidigt som jag drog säkerhetsbältet över min kropp.
Gwen suckade trött och sjönk längre ner i sätet, men satte i alla fall bältet på plats. Jag började backa ut från platsen som min bil stod parkerad på och åkte sedan ut på utfarten till huvudvägen som gick igenom Tucson, Arizona.
Under hela färden hem till Gwen så var det knäpptyst, endast ljudet från däcken som rullade snabbt på marken hördes genom de smala gliporna i dörrarna.
Jag körde upp på min familjs uppfart och stängde av motorn, föll tillbaka i sätet med en suck och slöt ögonen. Gwen hade bara mumlat ett "bye" när jag hade släppt av henne vid sitt hus, det var något som bekymrade henne, fast jag kanske bara inbillade mig.
"There she is!" hörde jag min mamma ropa högt, fanns det en ton av stolthet i hennes röst?
Jag öppnade ögonen och tittade ut genom det öppna fönstret, mamma, en kamerman och sedan en annan man som hade bakåtslikat hår och en sliskig kostym på sig kom rusandes emot min bil.
Jag hann knappt reagera innan mamma hade dragit ut mig från fordonet och placerat mig framför kameran, hon la armarna om mig och log stort emot kameran. Ett förvirrat uttryck hade fastställt sig i mitt ansikte när jag stirrade stint in i linsen, jag hatade kameror.
"Mom, what's going on?" mumlade jag tyst.
"You're the winner!" utbrast mannen i den sliskiga kostymen, på närmare håll kunde man se att hans tänder var för vita och det fick mig att bli yr bara att kasta en snabb titt på dem.
Jag flackade med blicken mellan mamma och mannen, nu med ännu mer förvirring.
"What do you mean?"
"Come with me, let us get inside" sa mamma och ledde mig till ytterdörren som stod öppen.
Mannen med den enorma kameran på axeln följde vartenda steg vi tog och det gjorde mig obekväm, jag vred på mig besvärat och kollade rodnandes ner på marken.
Vi gick igenom hallen och satte kurs emot vårt lilla vardagsrum, utan att ens ta av oss skorna, vilket förvånade mig eftersom min mamma var ett sånt freak när det gällde att hålla rent i huset.
Med blicken fortfarande fixerad på mina fötter så klev vi in i sällskapsrummet och mamma och mannen placerade sig i varsin fåtölj, själv så ställde jag mig i hörnet, så långt bort från kameran som möjligt.
"Hello" en ny röst fick mig att titta upp.
Fem pojkar var placerade i tresitssoffan, två av dem satt på armstöden. Jag studerade alla fem med omsorg, sedan gick det upp för mig vilka det var, One Direction.
Hoppas ni gillar den, för att jag har jobbat med själva handlingen ganska länge :) Förlåt för textsnittet, jag jobbar fortfarande med det :/
